efeia

Två dagar efter mitt lyckorus till känslor över hur bra jag mår så genomgår jag en sista magundersökning. Det de inte hade informerat om innan var att man efter undersökningen skulle klunka i sig en halvliter laxabon... Tidigare erfarenhete av laxabon har inte varit så upplyftande. Dock var mängden tidigare 4 liter så inte trodde jag att denna lilla halvliter skulle göra någon skada. Men magen blev inte glad och ajajaj så dålig jag blev igår. Inte nog med att jag hade haft en kamera åkandes genom hela tarmsystem, nä då behövde jag även reta upp mina stackars tarmar med äckligt laxermedel. Så nu är hela munnen full med blåsor och magen gör ontont. Värst var det igår, det är tur att man glömmer mellan gångerna för fy för tusan vad ont det gör. Aja det går ju över. Bara det att det suger att inte få må sådär härligt bra. Det suger att inte få träna för att magmusklerna är så irriterade och i försvar pga inflammerad tarm. Meeeeen snart så är jag back on track igen och då jäklar är det inga magundersökningar kvar! Hurrahurra för det :) 

Nu zzZZZZzzz natti!

Over and out

f

Nu är det såhär. Jag mår så himla bra och jag är så jäkla glad för att läkaren på Måsens vårdcentral i Lund lyssnade på mig för snart tre år sedan. Att han sa att oavsett vad utredningarna kommer att visa så löser vi detta. Tack Per. Du har gjort mitt liv så mycket lättare. Utan dig hade jag inte träffat Berit, Jan eller Erik. Tre specialister som såg bortom provsvar och tittade på symtombilden. Tack för att ni inte sa att det var stress, eller IBS eller något annat som alla andra läkare hade sagt till mig under så hiskeligt många år. Jag är så jäkla tacksam. Idag orkar jag vara igång en hel dag utan att powernapa. Jag klarar av att träna utan att få ont!! NUU fattar jag varför alla människor älskar att träna! Nu är min kropp frisk nog för att klara av att ta hand om de slaggprodukter som bildas vid träning & bygga upp sig själv utan att brytas ned. Att känna sig stark och få energi efter ett träningspass, det är lycka. Förr mådde jag sämre efter ett pass än innan jag gick dit. Kroppen orkade inte. Den var upptagen med att hantera den inflammation som härjade i min mage. Idag tränar jag två-tre dagar i veckan och älskar det. Medicinen är det bästa som har hänt min kropp. Jag mår så bra att jag har fått börja fasa ut kortisonet! 

Jag blir dock så otroligt ledsen över hur den svenska sjukvården ser ut när det kommer till unga tjejer med smärta/sjukdom. Vi får så otroligt lätt en stämpel i pannan som säger stress och ångest. Varför ska vi behöva skrika så mycket högre för att bli tagna på allvar? Hur kommer det sig att det är okej att trycka ner någon som redan mår dåligt genom att säga att allt sitter i ens huvud. Att det inte är på riktigt. Det är väl för sjutton gubbar skitsamma om det sitter i ens huvud, man ska få hjälp oavsett. Forskning har visat på att kvinnor i LÄGRE utsträckning blir erbjudna operation än män med samma sjukdom. Det är sjukt. Hur sjutton kan vården göra skillnad på att man är mer värd en operation om man är en man?! Det är lätt att skriva i journalen att patienten är orolig och stressad. Det som är otäckt är hur de kan se bortom provsvar som pekar på att något är fel. Hur de då kan säga att det sitter i ens huvud. När kroppen tydligt signalerar att något är fel. Hur kan någon säga att det är ångest och oro när halsen är tjock som en köttbulle? Vem fan skulle inte få ångest av att känna motstånd vid inandning?! Vilken läkare eller sjuksköterska skulle inte klaga på att det är för jäkla jobbigt att leva med sjukdom om de hade behövt gå obehandlad i flera månader?! Det finns otroligt många kompetenta och fantastiska männinskor inom vården men tyvärr finns det också oempatiska maktuttnyttjare. Jag blir så jäkla trött. Det måste ske en förändring snart för detta är inte okej. Man ska aldrig särbehandlas någonsin. Det ska inte spela någon roll vem du är som person, vad du tror på för Gud eller vilken färg din hud har och inte heller vilket kön du råkar ha. Alla människor är värda lika vård. En fysisk obehandlad sjukdom blir psykisk i det långa loppet. För det suger musten ur en att vara sjuk. Jag blir så himla ledsen över orättvisor. Min bakgrund som patient i denna vårdkedja gör att jag vill slåss för alla unga tjejer som inte blir lyssnade på eller blir stämplade med stressyndrom när det faktiskt handlar om något helt annat. 

Mitt huvud exploderar snart av frustration. Behövde skriva av mig lite. Tack bloggen för att du alltid lyssnar. 

Det ekar tomt här inne känner jag. Livet rullar på och idag gick jag upp i Måldos med nya medicinen: dag ett på femte veckan is ON! Nu börjar det på riktigt och det ska bli spännande att se vad som händer. Jag har redan börjat märka av positiva effekter, inte lika hängig och ont vilket är helt amazing! Hade dock ett miniskov i fredags, men tack vare kortison & imminsänkande azatioprin så höll det sig ganska lugnt. Istället för fem dagar däckning så blev det en heldag i sängen och sedan tre trötta dagar. 

Igår satte jag mig på tåget hem till Måset efter en fantastiskt fin vecka i Skåne. Batterierna är fulladdade med kärlek & bästigt kompishäng. När jag klev av tåget väntade världens bästa familj där och tillsammans gick vi på nya Star Wars = sviiiinbraaa! 

Imorgon väntar julgransraskning på jobbet med en liten grupp barn. Det ska bli supermysigt! Nuu ska jag hoppa i säng och hoppas på att jag kan hoppa ur den imorgon, eller så har träningsvärken tagit över efter kvällens gympass huh. 

Over and out 

f

Måldosen: 

Ett snöigt måset på väg hem från gym: 

Annars rullar livet på i en väldans fart. På jobbet kommer allt fler nya remisser om små barn med frågeställning autism, börjar tro att det är något i vårt dricksvatten. Stress & press men snart är det juuuul och det ska bli så fint. Imorgon kommer Joel, dock snorig och eftersom jag har ett något stört immunförsvar just nu kommer jag hålla mig liiiiiite på avstånd men det ska bli så fint att visa nya lyan. 

Ville mest kika in och uppdatera er, jag lever så att säga. 

Over and out

f

f

Jag har idag gjort min första MR, och förhoppningsvis sista. Jag är rätt nöjd över mig själv att ha klarat av att ligga fastspänd på en brits i 45 minuter och samtidigt behöva lyssna på ett jäkla smällande & bankande som maskinen gav ifrån sig när magnetfältet trängde igenom min kropp. Sen den lilla poängen att jag blundande hela undersökningen och djupandades för att tränga undan panikångesten över det väldigt trånga utrymmet är en annan sak. Bäcken, ländrygg och bröstrygg har idag blivit avbildade på 1500 bilder för att undersöka om jag har inflammationer även där. 

En liten upplysning för er som ska göra en MR av överkroppen, speciellt magområdet, det är att det blir jäkligt varmt. Magnetfält = skållhett. Fy fasen. Trodde på riktigt att jag skulle smälta bort på britsen, möjligtvis även explodera. Det var enda gången jag var riktigt nära på att trycka på knappen & säga ifrån. Jag som tog på mig ett par mjukisbyxor a la region Skåne för jag tänkte att det skulle bli kyligt, men icke sa nicke. Efter undersökningen frågade sjuksköterskan hur det var och när jag då berättade att det enda var att det blev brännhett. Då säger han "Ja, jag ville inte säga något till dig innan men det har hänt att folk har fått brännmärken..De brände en man i Malmö för ett tag sedan." Min haka var nog nere i golvet och vände för han skrattade rätt gott. Förutom det så är MR helt smärtfritt! 

Hejaheja! Har även lämnat några rör blod för uppstarten av min nya medicin. Det blir lågdos av cellgifter, fördelarna med behandlingen är fler än bieffekterna och nackdelarna. Förhoppningsvis blir jag symptomfri och får må bra! Vad är då lite håravfall & illamående? Faktiskt en piss i Mississippi om jag får säga det själv. Så nu håller vi tummarna. 

Over and out

f 

I helgen somnade en av våra stora fotbollslegender in alldeles för tidigt och han lämnar en hel familj i sorg efter sig. Denna familj ligger mig nära hjärtat och jag är så himla ledsen för deras skull. Livet. Så kort och oförutsägbart. Vår tid här på jorden kan mätas som en fis i rymden i antal. Därför känns det viktigt att lämna någon typ av avtryck. För att visa att vi har varit här. Att just mina få år här på jorden trots allt räknas och märks. Tomas gjorde avtryck och jag önskar att göra detsamma. Att leva varje dag, njuta av livet och aldrig ångra. Jag tror på ödet och att saker sker av en anledning. Saker som vi inte kanske kan styra över, men vi kan se till att göra det bästa av det som händer. 

f.

En värld där folk tvingas till att sitta på sina knän och be, där människor har mage att sparka på de som redan ligger ner, där folk bränner upp tänkbara boenden, där någon tror sig ha rätten att ta någons liv, där människor dör alldeles för tidigt, där barn tvingas växa upp alldeles för fort.

Jag mår illa. Jag får så otroligt ont i mitt hjärta, i min själ och i hela min kropp. Det gör mig så otroligt ledsen att vissa människor tycker sig ha rätten att skilja på människor. Att välja vem som är rätt eller fel. Vem eller vad som är normal-t/avvikande. Människor som känner att de har rätten att neka barn en trygg uppväxt. En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av rädsla för fallande bomber. En rädsla för att någon ska komma in i deras hus och mörda deras föräldrar. En rädsla för att själva bli kidnappade och bortförda från sina familjer. 

För mig är det omöjligt att känna utan att brista. I min värld går detta inte ihop sig. Jag förstår verkligen inte hur man kan neka människor rätten till ett tryggt liv. Människor som inget hellre vill än att få bli en del av ett tryggt samhälle. Ett samhälle där de ännu en gång kan få vara accepterade och känna sig delaktiga i. Vi måste hjälpa, vi måste öppna våra hjärtan. För tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans är vi rikare. 

Nu ska jag jobba innan det är dags för helg och en tur till Lund! 

Over and out

f

Trött som en liten gris är jag också, veckan har gått i ett svep. Igår började jag mitt nya liv som gymmedlem. Det kommer bli fantastiskt bra, och med mamma som drar med mig även när motivationen är i botten så kommer jag inte undan! Hejaheja nu ska jag bygga upp min något förtvinade och svaga kropp haha. Gårdagen avslutades ute på oknö med bubbelbad och tjejkväll med bästaste Sara! Fantastiskt fint om jag får säga det själv. 

Nu är jag snart i Lund, hurra!

Over and out

f

Over and out

f

(Jag vill verkligen inte dra alla pedagoger/skolor över en kant, bara några som verkligen hade behövt en hård jäkla spark i baken för att ta tag i saker, innan det är för sent). 

Over and out

f

Fy tusan. Dessutom gungar hjärnan efter 14timmar på tåg. Balanssinnet vet inte riktigt vad som är stilla. Det känns som att jag sitter på en gungande båt. 

Måste bara kräka ur mig.

Over and out

f

Var bara tvungen att kräka ut lite av det som snurrar i hjärnan. 

Over and out

f

Nu är det läggdags! 

Over and out

f

Sista veckan som Lundabo (för ett tag framöver) och student börjar imorgon. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot examensdagen. Det kommer kännas så himla lustigt att skiljas ifrån alla dessa fantastiska människor som jag har haft turen att få lära känna under dessa fyra år. Idag är de en så självklart del av mitt liv och det känns som att de alltid har varit det. Som tur är så hamnar vi inte allt för långt ifrån varanda. Linnea och Rickard flyttar till Karlskrona, Lisa och Sonny flyttar till huvudstaden, Johanna och Stina hamnar i Vetlanda, Jag hemma i Måset och Mimmsan + Lavinia i Helsingborg/Lund. Jag kommer hänga en hel del i Skåneland då Joel bor kvar här nere, det blir till att veckopendla helt enkelt vilket känns väldigt bra. Jag är så tacksam för att avståendet inte blev längre än de 30 mil som det nu blir. Jag kanske till och med kan köra bil ner någon gång vilket känns väldigt lyxigt! 

 

Om en vecka åker jag med familjen hem mot östkusten för på måndag den 15/6 börjar mitt liv som logoped på habiliteringen i Oskarshamn. Det känns så jäkla sjukt att jag om en vecka kommer börja planera för mitt liv som logoped, på riktigt! Ringa och boka patienter och få ett alleles eget kontor. Jisses säger jag bara. Legitimerad (KUL att jag först skrev legetimerad..) Logoped, med rätt att diagnostisera! Wow. Vi har trots allt lärt oss en hel del på dessa fyra år och det känns sjukt kul att få komma ut i verkligheten samtidigt som det känns lite läskigt. 

 

Min kropp har nog äntligen fattat att läget är lugnt. Allt är inlämnat, godkänt och klart sedan en vecka tillbaka, eller rättare sagt två veckor. Nu ska jag bara slappa i en hel vecka och förbereda mig mentalt på examensdagen. Jag ska strax power-napa lite då den där jobbiga tröttheten har börjat komma krypandes igen i takt med att jag minskar på min kortisondos. Är något oroad för att behöva sluta helt med medicinerna nästa vecka för att försöka framkalla ett skov, det känns inte jättekul just nu kan jag lova. Men jag får väl hoppas på att den där läkaren vet vad han pratar om. Det är för att se om jag ska få lov att börja äta en ny JÄTTEstark medicin som är på samma nivå som typ cellgifter = samma biverkningar vilket känns aptrist. Får se om jag tar upp kampen om att få en annan sorts medicin/slippa skovet, men jag vet inte riktigt om jag orkar. Mamma är lite på krigsstigen och tycker att jag ska begära en "second opinion", time will tell helt enkelt. 

 

Over and out

f. 

 

Världens bästa mamma, är min mamma. Min största förebild i hela vida världen. Hon är personen som alltid, alltid lyssnar och hon ger alltid, alltid kloka och bra svar. Jag hade på riktigt varit helt vilse utan henne. Jag ringer alltid mamma när det är något just för jag vet att hon alltid är ärlig och säger det jag behöver höra. Hon har förmågan att bara genom att höra min röst lista ut om något inte står rätt till. Jag vet på riktigt inte vad jag skulle göra utan henne. Hon har ett tålamod utan dess like. Jag menar, har man uppfostrat mig och min lillebror som det sällan gick många minuter mellan syskonbråket så borde man få gulmedalj. Som tur är bråkar vi inte alls idag, jag och lillebrodern, utan det blev två ganska vettiga människor av oss också. 

 

I sommar ska vi fira mamma och jag. För om två dagar är hon klar med sin master och som hon har slitit detta året. Jag är så otroligt imponerad över att hon orkar plugga samtidigt som hon jobbar heltid, för jag vet på riktigt inte om jag hade klarat av det. Vi ska fira att allt är över! Hurrahurrahurra! Du är bäst, ingen protest! 

 

Världens bästa mamma, jag älskar dig!

Ville bara säga det + att Lisa och jag har haft en fantastiskt rolig kväll på Josefin Johanssons show "Tjejgrejer"! Vet inte när jag skrattade så mycket sist, vilket var riktigt härligt! 

Over and out

F

I söndags var joel & jag på vandring i Söderåsens nationalpark med Matildus & Mimer, titta så fint: