efeia

Nu är det såhär. Jag mår så himla bra och jag är så jäkla glad för att läkaren på Måsens vårdcentral i Lund lyssnade på mig för snart tre år sedan. Att han sa att oavsett vad utredningarna kommer att visa så löser vi detta. Tack Per. Du har gjort mitt liv så mycket lättare. Utan dig hade jag inte träffat Berit, Jan eller Erik. Tre specialister som såg bortom provsvar och tittade på symtombilden. Tack för att ni inte sa att det var stress, eller IBS eller något annat som alla andra läkare hade sagt till mig under så hiskeligt många år. Jag är så jäkla tacksam. Idag orkar jag vara igång en hel dag utan att powernapa. Jag klarar av att träna utan att få ont!! NUU fattar jag varför alla människor älskar att träna! Nu är min kropp frisk nog för att klara av att ta hand om de slaggprodukter som bildas vid träning & bygga upp sig själv utan att brytas ned. Att känna sig stark och få energi efter ett träningspass, det är lycka. Förr mådde jag sämre efter ett pass än innan jag gick dit. Kroppen orkade inte. Den var upptagen med att hantera den inflammation som härjade i min mage. Idag tränar jag två-tre dagar i veckan och älskar det. Medicinen är det bästa som har hänt min kropp. Jag mår så bra att jag har fått börja fasa ut kortisonet! 

Jag blir dock så otroligt ledsen över hur den svenska sjukvården ser ut när det kommer till unga tjejer med smärta/sjukdom. Vi får så otroligt lätt en stämpel i pannan som säger stress och ångest. Varför ska vi behöva skrika så mycket högre för att bli tagna på allvar? Hur kommer det sig att det är okej att trycka ner någon som redan mår dåligt genom att säga att allt sitter i ens huvud. Att det inte är på riktigt. Det är väl för sjutton gubbar skitsamma om det sitter i ens huvud, man ska få hjälp oavsett. Forskning har visat på att kvinnor i LÄGRE utsträckning blir erbjudna operation än män med samma sjukdom. Det är sjukt. Hur sjutton kan vården göra skillnad på att man är mer värd en operation om man är en man?! Det är lätt att skriva i journalen att patienten är orolig och stressad. Det som är otäckt är hur de kan se bortom provsvar som pekar på att något är fel. Hur de då kan säga att det sitter i ens huvud. När kroppen tydligt signalerar att något är fel. Hur kan någon säga att det är ångest och oro när halsen är tjock som en köttbulle? Vem fan skulle inte få ångest av att känna motstånd vid inandning?! Vilken läkare eller sjuksköterska skulle inte klaga på att det är för jäkla jobbigt att leva med sjukdom om de hade behövt gå obehandlad i flera månader?! Det finns otroligt många kompetenta och fantastiska männinskor inom vården men tyvärr finns det också oempatiska maktuttnyttjare. Jag blir så jäkla trött. Det måste ske en förändring snart för detta är inte okej. Man ska aldrig särbehandlas någonsin. Det ska inte spela någon roll vem du är som person, vad du tror på för Gud eller vilken färg din hud har och inte heller vilket kön du råkar ha. Alla människor är värda lika vård. En fysisk obehandlad sjukdom blir psykisk i det långa loppet. För det suger musten ur en att vara sjuk. Jag blir så himla ledsen över orättvisor. Min bakgrund som patient i denna vårdkedja gör att jag vill slåss för alla unga tjejer som inte blir lyssnade på eller blir stämplade med stressyndrom när det faktiskt handlar om något helt annat. 

Mitt huvud exploderar snart av frustration. Behövde skriva av mig lite. Tack bloggen för att du alltid lyssnar.