Sista veckan som Lundabo (för ett tag framöver) och student börjar imorgon. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot examensdagen. Det kommer kännas så himla lustigt att skiljas ifrån alla dessa fantastiska människor som jag har haft turen att få lära känna under dessa fyra år. Idag är de en så självklart del av mitt liv och det känns som att de alltid har varit det. Som tur är så hamnar vi inte allt för långt ifrån varanda. Linnea och Rickard flyttar till Karlskrona, Lisa och Sonny flyttar till huvudstaden, Johanna och Stina hamnar i Vetlanda, Jag hemma i Måset och Mimmsan + Lavinia i Helsingborg/Lund. Jag kommer hänga en hel del i Skåneland då Joel bor kvar här nere, det blir till att veckopendla helt enkelt vilket känns väldigt bra. Jag är så tacksam för att avståendet inte blev längre än de 30 mil som det nu blir. Jag kanske till och med kan köra bil ner någon gång vilket känns väldigt lyxigt!
Om en vecka åker jag med familjen hem mot östkusten för på måndag den 15/6 börjar mitt liv som logoped på habiliteringen i Oskarshamn. Det känns så jäkla sjukt att jag om en vecka kommer börja planera för mitt liv som logoped, på riktigt! Ringa och boka patienter och få ett alleles eget kontor. Jisses säger jag bara. Legitimerad (KUL att jag först skrev legetimerad..) Logoped, med rätt att diagnostisera! Wow. Vi har trots allt lärt oss en hel del på dessa fyra år och det känns sjukt kul att få komma ut i verkligheten samtidigt som det känns lite läskigt.
Min kropp har nog äntligen fattat att läget är lugnt. Allt är inlämnat, godkänt och klart sedan en vecka tillbaka, eller rättare sagt två veckor. Nu ska jag bara slappa i en hel vecka och förbereda mig mentalt på examensdagen. Jag ska strax power-napa lite då den där jobbiga tröttheten har börjat komma krypandes igen i takt med att jag minskar på min kortisondos. Är något oroad för att behöva sluta helt med medicinerna nästa vecka för att försöka framkalla ett skov, det känns inte jättekul just nu kan jag lova. Men jag får väl hoppas på att den där läkaren vet vad han pratar om. Det är för att se om jag ska få lov att börja äta en ny JÄTTEstark medicin som är på samma nivå som typ cellgifter = samma biverkningar vilket känns aptrist. Får se om jag tar upp kampen om att få en annan sorts medicin/slippa skovet, men jag vet inte riktigt om jag orkar. Mamma är lite på krigsstigen och tycker att jag ska begära en "second opinion", time will tell helt enkelt.
Over and out
f.
Lyckan över att få hänga med bästa kusinfisen nästa helg är stor kan jag lova! Som jag saknar henne!!
