Ibland så slår det back-ut och hjärnan går i baklås. Tårarna bränner bakom ögonlocken och huvudet dunkar. Ilskan gror inom mig. Ilskan över att inte förstå. Att vara rädd för att verka trög eller dum. Att inte våga fråga, för jag vill inte att andra ska veta. Jag vill inte säga det högt för då blir det verkligt. Jag backar bakåt och slår det ifrån mig. Jag blir arg och säger saker som jag egentligen inte menar. Sen ringer telefonen och på andra sidan luren hörs mammas lugna röst. Hon säger alla de där sakerna som jag behöver höra för att sänka garden. Hon vet precis hur jag fungerar. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att jag ska öppna upp det där locket och släppa på det där fåniga, dumma. Det som egentligen inte alls är dumt utan bara ren och skär osäkerhet. Mamma säger sanningen och börjar bena ut problemen. Min kloka fina mamma. Jag har alltid varit likadan. Alltid. Förut var det matten som var min fiende och jag vet inte hur många tårar som har fällts i ren och skär frustration när ekvationerna inte gick ihop. Sedan blev det fonetiken och ikväll var det statistiken. När garden har sänkts och andningen börjat bli någorlunda djup igen så fungerar det. Då ser jag allt precis som det ska vara och jag får det att gå ihop. Tacka vet jag världens bästa föräldrar som har stått ut med detta i 24 år & tacka vet jag Joel som har stått ut med detta ikväll. Tack också för bästa Mimmi som ringde och fick mig på mycket roligare tankar!
Nu ska jag sova & kicka den där statistiken imorgon så det så!
Over and out
f
