idag är det som sagt onsdag, mitt i veckan igeeen. Har tänkt skriva flera gånger men bara inte orkat sätta mig ner och trycka på tangenterna, latmask som jag är. Naeh, det kanske som sagt tyder på att jag har annat att göra kanske?
Imorgon har vi studiedag, sköntskönt (: Det blir kalmar med Tove halva dagen sen resten måste jag göra italienska och lite annat smått och gott som jag som vanligt skjutit på . Jag har blivit en sådan slarver! uschusch. Men man pallar inte ligga på topp hela tiden, någon gång måste man väl få slutta lite iaf? Det ordnar ju oftast upp sig i slutändan iaf, för då inser man att man kan inte förslappa sig och läxorna gör sig inte av sig själva (tyvärr).
Annars har denna dagen varit rätt slappis. Var helt slut efter skolan så jag gick och la mig ett tag, powernap.
Sen blev det bubbling med Tedden och Johan nere på vattenpalatset, träffade även på mackan och anton. Efter det blev det promenix med matildus och nu sitter jag här. Låter inte det som en rätt trevlig dag? - Jo precis, jag ska inte klaga.
Igår läste jag boken "kämparnas konung". Den handlar om den tvååriga Ivar som får cancer, hans mamma har nu såhär i efterhand skrivit ner historian runt Ivars liv under det året han kämpade. Det var bland det mest rörande och hemskaste jag läst. Tårarna rann längs med kinderna och jag tänkte på alla de som har stått mig nära men gått bort. Då kom jag också på hur mycket jag saknar dem, och sen hur viktigt det är att ta vara på tiden med dem jag har nu, låter som jag ska dö imorgon. Men sanningen är att man vet ju faktiskt aldrig, det finns inga garantier.
Farfar dog på min sjuårsdag, och jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte synd om farmor som fick bo själv. Jag var lite arg på att han hade lämnat henne ensam i det "stora" huset. Fast han visste väl att vi fanns där för henne. Jag minns faktiskt farfar rätt bra trots att jag var rätt liten när han gick bort. Vissa saker har jag iofs sett på filmer men man känner ju igen sig och vet hur det var. Han var sjöman ända in i benmärgen min farfar, det är en sak som är säker i alla fall. Den skånske sjömannen (: Vi brukade alltid sjunga och han var den som lärde mig vissla, vi samlade på frimärken. Jag gick nämligen inte på dagis utan var hemma hos farmor och farfar ända tills simon var stor nog att gå på dagis, då började jag med. Men därför har jag ett väldigt starkt band till både farmor och farfar. Några veckor innan min sjuårsdag var jag hemma hos farmor och farfar, jag minns det så väl. Farfar och jag var för tillfället ensamma inne i köket och då berättar han att han hade köpt en present till mig som inte farmor visste om. Den var bara ifrån honom, han hade köpt en klocka, en sådan äkta silverklocka som hänger runt halsen i en lång tunn kedja. Han ville veta om jag ville ha den graverad, och vad som skulle stå på. Jag sa att graverat lät fint och jag ville ha mitt namn på. Och på min födelsedag när jag skulle öppna paketen tar farfar fram den lilla asken och i ligger en silverklocka med kedja och på baksidan står "frida 7 år". Grejen är den att farfar hade aldrig köpt något sådär speciellt till någon innan. Han dog den natten. Det jag kan tänka på nu såhär i efterhand, kände han på sig att han inte skulle leva så länge till? Ville han på något sätt göra något speciellt innan han lämnade oss? älskade älskade farfar.
Sen min underbara mormor som dog för 6 år sedan. underbaraunderbara mormor som läste peter pan och skrattade (: Även att hon kanske egentligen inte orkade så sa hon aldrig nej till oss barnbarn. Och jag kan tänka mig att vi var rätt jobbiga när vi var tillsammans allihopa, eller i alla fall simon, jag, louise och hanna. Mestadels var det väl simon, jag och louise som busade runt tror jag. Mormor samlade på knappar, som hon gömde i ett skåp i köket. Men när vi kom så fick vi välja ut de knappar vi ville ha sen fick vi lov att leka med dem, för jag menar man kan ju inte leka affär om man inte har pengar! Sen de små påsarna med enkronor som vi brukade få, lördagspengen. Alla fick likadana små genomskinliga påsar med massor med enkronor i. Jag kommer ihåg att vi brukade stå och jämföra vem som hade fått störst påse, bråk och tjat, haha. Stackars mormor fick alltid kontrollräkna så vi såg att alla fick lika mycket. Nu i efterhand tänker man ju att hon aldrig skulle ge någon mer, alla fick självklart lika mycket, men det var inget vi såg då. Hon var nog helt ärligt en av de snällaste människorna som någonsin levt. åh, underbaraunderbara mormor.
Sen får vi inte glömma Jejje som blev en "plast"mormor när mormor hade gått bort. För hon hade också alltid funnits där. Hon klippte av våra första lockar och skällde aldrig på oss om vi kom nerstörtande i salongen när hon hade kunder. Men det var ju så himla skoj att leka med alla hårspännen och leksaker som fanns i "väntrummet". Stig(lever) som alltid var ute och grävde i sina land, han letade fram de största och finast smultronen när vi kom och vi fick gå på snigeljakt mellan grönsakslanden. En vinter jag aldrig kommer glömma är den när jag var ensam med mamma hos morfar, och jag tyckte dem två bara pratade en massa jag inte förstod så jag tröttnade och sprang ner till stig och jejje istället. De höll på att ge sig ut på en långfärd med skidorna. Men så kom jag och störde och de såg på mig hur gärna jag också ville åka. Så stig gav sig in i garderoberna och letade fram kents eller mats gamla längdskidor som jag fick åka med. Jag tror jejje och jag åkte fyra varv ute på åkern sen var jag helt slut. Det jag inte visste då var att hon var sjuk, cancer i magen. och jag kan fortfarande inte förstå hur hon orkade med de där jäkla varven, för hon fortsatte sen när jag gick tillbaka hem till morfar. Hon är också ett exempel på att även att du äter och lever sunt kan du bli sjuk..
Det är så otroligt viktigt med minnen, jag vet inte vad jag hade varit utan dem. Jag vill aldrig glömma dem, för alla tre betyder så otroligt mycket för mig och har alltid gjort. Jag önskar att alla är tillsammans någonstans, och att man någon dag får träffa dem igen. "vi syns i nangijala" :) <3
ojoj, förlåt blev ett mega långt inlägg men den där boken satte igång en jäkla massa tankar.
Men det händer inte sådär jätteofta längre så ni får stå ut ;)
Sen en sak som jag insåg när jag läste boken, det gäller fasen att ta vara på livet och leva som man vill och med dem man tycker om, för man vet aldrig. Livet är inte rättvist, har aldrig varit, det är bara så det är.
nu ska jag inte skriva mer för ikväll iaf.
ha det tipptopp.
over and out
/ f.
