efeia

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva denna mening som nu kommer men saken är den att jag har fått en lägenhet i Måset! En ganska stor/rymlig tvåa inne i köpingen. Blir granne med en gammal kompis också vilket känns himla kul. Såg annonsen på Facebook i förrgår och igår var jag där och kollade, så det kan gå! Nyrenoverat och superfint! Så från och med första november så har jag en massa plats om ni vill komma på besök hehe. 

Snart Lund. Där väntar pojkvän och ett bokat bord på Pintxos som nyöppnar efter att de har haft stängt för renovering! Spännande och gottigt. Såg att solen kommer skina i Lund imorgon så får se vad som händer. Det ska bli fint att andas lite skåneluft och få träffa fina vänner + bästa pojkvännen såklart! 

Ibland blir jag bara så väldigt ledsen över att vi lever i en värld som innebär så mycket ont. Det skriker i min kropp när jag sitter på jobbet och hör om barn som mobbas i skolan. De mobbas för att de råkar vara barn som sticker ut lite ifrån den där "vanliga klicken". De mobbas för att någon har bestämt att de är "annorlunda". Men vem fan har rätt att bestämma en sådan sak? Vem har rätten att göra skillnad på människor? Vem är det som bestämmer vad/vem som ska vara normal/t? Jag blir så förbannad, det bara kokar i mig. Dessa barn som kämpar så. De kämpar dagarna i enda. De kämpar dag som natt. Sen har någon mage att trycka ner dem, ännu mer än vad de redan gör själva. För tro mig, de är medvetna om vad du gör och de hör vad du säger. Någon känner att de har rätten att peka och skratta. Vem är denna någon? Jag skulle vilja säga att det är den där någon som har ett problem. Det är den där någon som skapar problemen. Inte är det barnen som kämpar, för de barnen är krigare. Att höra en 11åring säga att han inte vill fylla 20år, för han kommer aldrig kunna bli som alla andra. Vem är det som har lärt honom hur alla andra är, och varför har någon sagt åt honom att han inte duger? Att höra de orden skär hål i mig. Mitt hjärta blöder för alla de barn som känner denna känsla. Alla är vi unika på våra egna sätt, och det är det viktigaste utav allt. Jag hade velat skaka om skolvärlden. Jag skulle vilja skaka om vissa av dessa pedagoger som är med barnen varje dag. Jag hade velat öppna deras ögon för vad som verkligen händer. För de ser inte vem som är problemet. De ser inte vad det är som skapar oron och frustrationen som bubblar i dessa barn. Jag önskar att sprida kunskap. Jag vill att folk ska förstå att vi är alla annorlunda. Därför är jag så otroligt lycklig över att få jobba med dessa barn. Jag älskar mitt jobb, för vi kan tillsammans göra skillnad. Tillsammans är man mindre ensam.