Taget ur ett inläg ifrån september 2011.
"Satt och pratade med Stina innan idag. Vi pratade om val och det här med utbildning. Tänk att det är verkligen detta vi ska bli. Världens bästa yrke, och det kommer bli världens bästa fyra år med underbara klasskamrater och roliga kurser. Men det är lite skrämmande, det är detta jag ska bli. Ska vara för resten av mitt liv. Som tur är logopedyrket så OTROLIGT brett! Man kan i princip jobba inom alla sektorer som handlar om kommunikation, tal, vård/medicin, habilitering, svälj, psyk och mycket mer. Det är så spännande! Privat, kommunalt eller ja vad som. Ångrar du dig behöver du inte läsa om bara byta inriktning inom yrket. Man kan till exempel jobba som föreläsare inom kommunikation, på teaterhögskolan, med små nyfödda bebisar som inte kan svälja eller har läpp-käk-och-gomspalt, strokepatienter, ALS, struphuvudcancer, skolbarn, personal på skolor och företag som måste kommunicera bättre, särskola och sååå mycket mer. SPÄNNANDE!"
Vem hade du varit utan din röst? Vad hade du gjort om du inte kunde prata eller förmedla det du vill? Att kunna säga nej är en rättighet, men vad gör du om din röst försvinner eller talet slutar att fungera som du vill? Vad skulle du göra om din hjärna slog back-ut och inte fungerade som den ska? Hur skulle det vara om det var så att du förstod allt alla sa till dig men ingen förstår dig när du ska försöka prata? Vad skulle du känna om du tappade förmågan att kunna läsa en bok? Vad skulle vi göra om vi inte förstod vad någon sa till oss? Vad hade man känt om alla ens förmågor försvann i ett svep?
En cykelolycka, ett huvud mot backen utan något på som skyddar mot den hårda asfalten. Allt du någonsin var försvinner och du ska lära känna ditt nya jag. Trauma. Chock. Depression. Ilska. Förståelse. Förlåtelse. Alla steg måste passeras för att sedan kunna läka. Vissa förmågor kanske aldrig kan återhämtas, men nya kanske kan byggas.
Det är föreläsningar som den vi hade idag, eller den braiga praktiken som gör mig ännu säkrare på att jag har valt rätt yrke. Att få hjälpa någon att försöka komma tillbaka till livet igen känns som världens bästa jobb. Tungt så klart, men så otroligt fint. Att få ge strategier till människor så att de klarar sig utanför sjukhusets trygga väggar. Att få chansen att hjälpa någon att få tillbaka självförtroendet och självkänslan igen. Att få vara med när någon gör framsteg och finnas där för att heja på, det känns så jäkla rätt. Det kan handla om småsmå barn eller vuxna människor.
Tänk att jag redan efter två veckor på logopedprogrammet kunde ha så rätt. Det är verkligen världens bästa yrke. Som en fin gubbe sa till mig och Stina på praktiken för några veckor sedan "Ni Logopeder behövs! Ni är viktiga". En egoboost utan dess like vill jag lova.
Heja oss!! Heja logopedin!!
over and out
f.
