efeia

Jag har idag gjort min första MR, och förhoppningsvis sista. Jag är rätt nöjd över mig själv att ha klarat av att ligga fastspänd på en brits i 45 minuter och samtidigt behöva lyssna på ett jäkla smällande & bankande som maskinen gav ifrån sig när magnetfältet trängde igenom min kropp. Sen den lilla poängen att jag blundande hela undersökningen och djupandades för att tränga undan panikångesten över det väldigt trånga utrymmet är en annan sak. Bäcken, ländrygg och bröstrygg har idag blivit avbildade på 1500 bilder för att undersöka om jag har inflammationer även där. 

En liten upplysning för er som ska göra en MR av överkroppen, speciellt magområdet, det är att det blir jäkligt varmt. Magnetfält = skållhett. Fy fasen. Trodde på riktigt att jag skulle smälta bort på britsen, möjligtvis även explodera. Det var enda gången jag var riktigt nära på att trycka på knappen & säga ifrån. Jag som tog på mig ett par mjukisbyxor a la region Skåne för jag tänkte att det skulle bli kyligt, men icke sa nicke. Efter undersökningen frågade sjuksköterskan hur det var och när jag då berättade att det enda var att det blev brännhett. Då säger han "Ja, jag ville inte säga något till dig innan men det har hänt att folk har fått brännmärken..De brände en man i Malmö för ett tag sedan." Min haka var nog nere i golvet och vände för han skrattade rätt gott. Förutom det så är MR helt smärtfritt! 

Hejaheja! Har även lämnat några rör blod för uppstarten av min nya medicin. Det blir lågdos av cellgifter, fördelarna med behandlingen är fler än bieffekterna och nackdelarna. Förhoppningsvis blir jag symptomfri och får må bra! Vad är då lite håravfall & illamående? Faktiskt en piss i Mississippi om jag får säga det själv. Så nu håller vi tummarna. 

Over and out

f 

I helgen somnade en av våra stora fotbollslegender in alldeles för tidigt och han lämnar en hel familj i sorg efter sig. Denna familj ligger mig nära hjärtat och jag är så himla ledsen för deras skull. Livet. Så kort och oförutsägbart. Vår tid här på jorden kan mätas som en fis i rymden i antal. Därför känns det viktigt att lämna någon typ av avtryck. För att visa att vi har varit här. Att just mina få år här på jorden trots allt räknas och märks. Tomas gjorde avtryck och jag önskar att göra detsamma. Att leva varje dag, njuta av livet och aldrig ångra. Jag tror på ödet och att saker sker av en anledning. Saker som vi inte kanske kan styra över, men vi kan se till att göra det bästa av det som händer. 

f.

En värld där folk tvingas till att sitta på sina knän och be, där människor har mage att sparka på de som redan ligger ner, där folk bränner upp tänkbara boenden, där någon tror sig ha rätten att ta någons liv, där människor dör alldeles för tidigt, där barn tvingas växa upp alldeles för fort.

Jag mår illa. Jag får så otroligt ont i mitt hjärta, i min själ och i hela min kropp. Det gör mig så otroligt ledsen att vissa människor tycker sig ha rätten att skilja på människor. Att välja vem som är rätt eller fel. Vem eller vad som är normal-t/avvikande. Människor som känner att de har rätten att neka barn en trygg uppväxt. En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av rädsla för fallande bomber. En rädsla för att någon ska komma in i deras hus och mörda deras föräldrar. En rädsla för att själva bli kidnappade och bortförda från sina familjer. 

För mig är det omöjligt att känna utan att brista. I min värld går detta inte ihop sig. Jag förstår verkligen inte hur man kan neka människor rätten till ett tryggt liv. Människor som inget hellre vill än att få bli en del av ett tryggt samhälle. Ett samhälle där de ännu en gång kan få vara accepterade och känna sig delaktiga i. Vi måste hjälpa, vi måste öppna våra hjärtan. För tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans är vi rikare.