efeia

En värld där folk tvingas till att sitta på sina knän och be, där människor har mage att sparka på de som redan ligger ner, där folk bränner upp tänkbara boenden, där någon tror sig ha rätten att ta någons liv, där människor dör alldeles för tidigt, där barn tvingas växa upp alldeles för fort.

Jag mår illa. Jag får så otroligt ont i mitt hjärta, i min själ och i hela min kropp. Det gör mig så otroligt ledsen att vissa människor tycker sig ha rätten att skilja på människor. Att välja vem som är rätt eller fel. Vem eller vad som är normal-t/avvikande. Människor som känner att de har rätten att neka barn en trygg uppväxt. En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av rädsla för fallande bomber. En rädsla för att någon ska komma in i deras hus och mörda deras föräldrar. En rädsla för att själva bli kidnappade och bortförda från sina familjer. 

För mig är det omöjligt att känna utan att brista. I min värld går detta inte ihop sig. Jag förstår verkligen inte hur man kan neka människor rätten till ett tryggt liv. Människor som inget hellre vill än att få bli en del av ett tryggt samhälle. Ett samhälle där de ännu en gång kan få vara accepterade och känna sig delaktiga i. Vi måste hjälpa, vi måste öppna våra hjärtan. För tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans är vi rikare.