efeia

Det ligger som en dimma, en tunn och seg dimma har trängt sig in i min hjärna och vägrar lämna. Jag vill rensa huvudet på alla tankar och bara vara. Jag skyller på hösten, att vi inte har haft mer än cirkus 3 soltimmar den senaste månaden gör att kroppen går in i en dvala. Tröttheten smyger sig på och vägrar lämna, samtidigt som kylan sprider sig över vårt avlånga land. Det är en oro som gnager långt in i magen. En oro över vad nästa steg kommer att bli. Jag försöker att kasta bort tankarna och inte försöka älta. Jag vill inte bli en person som gräver ner sig i sin egen olycka. 

 

Ärlighet varar längst och i förrgår brast den där muren som jag är så otroligt bra på att hålla uppe. Jag försöker verka som att jag inte bryr mig. Det går över. Det kommer bli bra. Det är ingen fara. Lättsamt och leende är så mycket enklare än en deppig och seg person. Jag vill inte verka dryg eller tråkig, men just nu är det precis så min sinnesstämmning är. Jag blir virrig och flamsig. Försöker skratta bort saker (som alltid). Framstår kanske något luddig och flummig istället. Vilket är bättre än tråkig och jobbig. 

 

Jag längtar efter julen hemma och mys med familjen. Jag intalar mig att det är vad jag behöver. Få andas lite Mönsteråsluft och bara vara hemma. Äta upp mig lite så att kraft och ork återkommer. För just nu är det segt och orkestlöst. Ärligt och naket. Det är därför det är så himla skönt att ha bloggen. Att kunna vara helt ärlig för en stund och inte behöva stå till svars. Det är skönt att bara få tömma huvudet och sen återgå till det vanliga.

 

over and out

f. 

Time flies.