efeia

Jag tänkte börja med att be om ursäkt till mina fina vänner över hur dålig jag har blivit på att höra av mig/ svara på mail/sms. Sedan tänkte jag berätta att det faktiskt, hör och häpna, är ett medvetet val. När kropp och knopp säger ifrån med en väldigt dum mage och andra tristiga stresskänslor så måste man lyssna, det har jag lärt mig. Det råkar vara så att telefonen kan vara bland det mest stressframkallande vi har i vår vardag. Den där känslan av att ständigt vara uppkopplad och ha koll på allt som händer. Att hålla kontakten med allt och alla hela tiden. Det håller ett litet tag men till slut tar luften slut och man behöver pausa. Telefonen är en säkerhetshake utan dess like, jag kan nå vem jag vill, när jag vill. Familjen är endast ett samtal bort, vilket är trygghetskänslan i det hela. Däremot måste jag ta bort allt det andra ett litet tag. Som min mycket kloka vän Josefine Rydhage sa idag "Det fina är att man inte behöver höras varje dag/vecka, för vi vet vart vi har varandra". Visst är det så, eller rättare sagt, det är ju precis så det ska vara. Jag vet inte varför jag får dåligt samvete över att inte ha hört av mig till folk på en vecka, eller glömt svara på ett mail eller två. Kanske är det för att jag tror att vissa människor förväntar sig att jag ska svara och vara tillgänglig hela tiden. Vilket jag vill vara, men ibland orkar jag inte. Jag vet att det säkert bara är i mitt huvud det är så, och om någon faktiskt förväntar sig detta så kanske det värsta som kan hända är att någon blir lite förvånad eller besviken. Då får det helt enkelt bli så. För hör och häpna en gång till, jag vill vara lite egoistisk! Jag längtar efter nästa vecka främst för att få umgås i fem hela dagar med min underbara världsbästa familj men också för att få slippa undan allt en liten stund. 

 

Vi har alla en roll i de kompisgäng vi tillhör. Att gå emot den rollen och göra tvärtemot vad man brukar göra är läskigt. Ska jag vara ärlig har jag ifrågasatt den där rollen extremt mycket under de senaste månaderna. Jag har vridit och vänt, funderat och tänkt på hur och varför det blir på vissa sätt. Varför sätter man sig i vissa situationer som man egentligen inte känner för? Jo, man gör det för att omgivningen förväntar sig att man ska göra det. Det är bara så det är. Däremot har jag börjat vända på vissa situationer och kanske inte alltid gjort som jag brukar, vilket kanske inte passar alla men det passar mig och det känns bra. Därför är det så det får vara. 

 

Jag vet att vissa av er som läser min blogg vrider och vänder på orden, men gör inte det idag. Ta det bara för vad som står. Det är min plats att få skriva av mig och på gott och ont så delar jag den med er. 

 

Nu ska jag ringa hem och sjunga för världens bästa pappa som fyller år idag, världens bästa. Jag vet att han alltidalltid finns där, i vått och torrt. Det är kärlek. 

 

over and out

f.