efeia

Har haft en supermysig helg i huvudstaden med mina två världsbästa föräldrar. Vi har gått över hela Stockholm, ätit fantastiskt god mat, träffat fina vänner, sett Stockholms sky-line by night (AMAZING!), varit kulturella och kollat in fotografiska som kan ha varit bland de bästa museum jag besökt (superdupermegahäftiga fotoutsällningar). Sol och superfint väder med vårkänslor har legat över oss hela helgen, superfint även det. Det är mycket som är "super" känner jag men det är ett så bra ord. Kan ju även tillägga att jag shoppat en del också. Faktiskt en ny bok som jag alldeles strax ska sätta tänderna i, ja inte bokstavligen då men typ. 

 

Läste för övrigt en mycket klok väns blogg nyssens. Vilket fick mig att tänka lite på hur det kan vara. Det där med att ta på sig lite för mycket.

 

Jag har alltid haft svårt för ordet nej. Nu menar jag inte att jag inte kan säga ifrån om det är något jag inte vill göra, mer det att jag gärna gör väldigt mycket just för att jag tycker att det är så himla roligt att vara med överallt. På högstadiet och gymnasiet så dansade jag, gick på ridskola, tränade golf, spelade handboll, umgicks med vänner, var engagerad i kulturgruppen och styrelsen i teaterförening. När det var musikaltid och skolavslutningar/luciatåg/andra saker så ville jag alltid vara med. Allt var egna val, för jag tyckte det var så roligt. Högstadiet funkade bra, men på gymnasiet så började kroppen säga ifrån. Jag började få panikångestattacker och min mage gick i strejk. Mitt ansikte exploderade med akne. Jag hade svårt för att gå upp i vikt och mådde illa hela tiden. Jag kunde sova alla de timmar jag skulle men ändå gå och lägga mig 1,2,3 timmar efter skolan och trots det vara skit-slut. Jag var konstant förkyld och åkte på sjuka efter sjuka = imunförsvaret låg på botten. Lägg också till att jag ville vara högpresterande i skolan och hade nästan bara MVG som betyg fram till sista året där man kan se att något har hänt..Hela jag var slut kan man kort och gott säga. Men det kunde man ju inte visa för någon, nejnej. För jag har alltid varit den där glada tjejen som alltid lyssnar och ställer upp. Då kan man inte må dåligt och vara ledsen, det passar liksom inte in i bilden. Jag kan helt ärligt säga att jag mådde jättedåligt. Jag gick på sätt och vis in i min egna vägg när jag var 18 år. Så summan av kardemumma och efter mina kloka föräldrars ord så fick jag börja välja bort. Jag fick börja sålla i alla de roliga sakerna som jag gjorde, och säga nej. För det gick inte längre. Det blev helt enkelt för mycket.

 

Men nu idag, när jag ser tillbaka på det, så inser jag hur mycket jag har lärt mig. Man måste säga nej när det blir fullt. Man kan inte alltid vara alla till lags och man kan inte alltid vara med överallt, för det håller inte. Att börja tänka mer på mig själv, att lära mig bli lite mer "egoistisk" kan faktiskt ha varit det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har fortfarande svårt för att säga nej men gör det ändå, och jag kan få ångest av att avstå från saker som jag vet andra/ och jag själv väldigt gärna vill att jag ska göra..men det får man ta, för i längden så är det värt det. Förut kunde jag ha två/tre panikattacker om dagen, nu kommer det kanske på sin höjd en varannan månad. Jag vet precis vad som utlöser dem och jag vet hur jag ska hantera det, vilket är så himla bra. Jag har lärt mig så mycket om mig själv utav allt detta så även om det var skitjobbigt då så är jag glad för det idag. För det har liksom format mig. 

 

Det tackar vi familj och bästiga vänner som var där och förstod, alltid. De kunde sätta ord på saker som man inte själv klarade av och tillsammans så kom man på rätt smarta saker. Himla bra det. 

 

Nu blev det ett hiiiiiskeligt långt inlägg, men jag ville bara skriva av mig lite. 

Nu ska jag sova. 

over and out

f.