efeia

Nu är det fredagen den första mars. Den där dagen man liksom på något vis tänkte att den aldrig riktigt skulle komma. För det var ju så långt kvar. Mars. Mars kändes som sådär jättelångt bort. Men nu är det mars. Den första mars. Det är vår ute idag och solen skiner sådär jättevärmt och skönt. Jag har till och med haft fönstrerna öppna och fått vädra lägenheten lite. 

 

Nu flyger han. Någonstans över Atlanten. Mellan två världsdelar. Bort. 

38 dagar. Fem veckor. Det går fort, det vet jag. Saker händer. Praktik. Jobb och tentaplugg. Time will fly. Men just nu slog det mig sådär att det är fem hela veckor till man får vakna upp av att någon pussar en i nacken. Fem veckor kvar till man får ligga sådär nära och känna att allt är bra. Men tiden går fort. fortfortfort. 

 

Jag säger bara, tacka vet jag skype! Internet är fantastiskt bra. Tusentals mil försvinner och så sitter personen där på andra sidan skärmen. Det känns bra. 

 

Nu ska jag ut i vårvädret. Promenixa till stationen och träffa två fantastiskt bra människor. Det är en miniåterträff av gamla högstadiegänget, så himla fint. Imorgon ska jag på kalas till en av de bästa jag vet och sen kommer lillebror på måndag. Det kan nästan inte bli så mycket bättre helt enkelt. 

 

Jag är inte ledsen eller så. Att sakna någon är ju faktiskt en väldigt fin sak. 

I morgon är det bara 37 dagar, så time flies! 

 

over and out

f.