efeia

Det är svårt att veta i förväg, nästan så att säga omöjligt.

Det är klumpen i magen som förvarnar om att det är på väg. Sedan känner jag hur blodet pumpar, det liksom ilar i hela kroppen, mest i armar, mage och ben. Det pirrar och domnar av. Kanske tjuter det lite i öronen också. Pulsen ökar i takt med att ilningarna rusar. Yrseln slår till och luften känns sådär tunn och otrillräcklig. Det är som att den tunnas ut på bara några sekunder.Försöker att inte öka andningen, för jag vet att om den försvinner utom kontroll så exploderar det. Det är då allt blir svart. Illamåendet börjar komma och jag känner hur huvudet pulserar. Klumpen som tidigare fanns i magen har nu förflyttat sig upp mot halsen, i höjd med tungroten. Försöker svälja men fastnar halvvägs. Andas in, försöker igen och lyckas. Bröstet känns alldeles för trångt, som att hjärtat inte riktigt får plats med sina hårda slag. Som att lungorna inte riktigt ryms då jag vill ta ett djupt andetag. Det ilar.

 

Kontroll. Det gäller att få kontroll över situationen. Andas och sitta stilla. Blunda och krama tummen, eller nypa lite i handen. Bara för att känna att jag kan styra. Reglera något. Sedan slutar det ila, hjärtat slår inte lika hårt och yrseln försvinner. Det mörka, jobbiga är över och jag kan andas igen. Det kan handla om allt mellan 20 sekunder till flera minuter. Beroende på när man får kontroll. Beroende på hur långt jag låter det gå innan jag orkar ta tag i det.

 

 

Panikångestattacker.

Förut kom de flera gånger i veckan. Idag är de nästan borta. Nästan. Jag har vridit och vänt på olika situationer. Kliat mig i huvudet och undrat varför det händer. Jag har kommit fram till att det, nog, handlar om en känsla av trygghet. Idag är jag på en plats i livet där jag känner mig helt tillfreds med det mesta. Jag är säker på mig själv, vem jag är och vad jag vill göra. Det ger mig kontroll. Jag kan i vissa situationer falla tillbaka i gamla mönster och bli den där osäkra Frida, som jag så länge var. Det var lättast att gömma sig bakom skratt och leenden, be om ursäkt hellre än att säga emot. Sa hellre ja än nej, bara för att folk förväntade sig det. Detta kan göra mig arg idag, arg på att jag inte stod på mig mer, för jag kan. Nu handlar det inte om några direkt jobbiga situationer, men det handlar om att känna att folk lyssnar på vad man har att säga. Än idag finns det vissa människor som blir förvånade när jag inte gör som de förväntar sig att jag ska göra.

 

Det handlar om att växa upp, hitta sig själv, göra misstag och lära sig. Detta är mitt bästa, min vändpunkt. Det handlar om att våga kasta sig ut och veta att man alltid har möjligheten att komma hem igen. Lund, världens bästa Lund. Det är mitt, min bubbla, världens bästa bubbla. Joel som är sådär fantastiskt bra och som jag tycker så otroligt mycket om. Familjen och stödet, de är allt. Vännerna, de där bästiga människorna som turligt nog finns i mitt liv. Alla de sakerna summeras upp till trygghet och en känsla av att jag är precis där jag vill vara. Nu vet jag. Vissa delar har alltid funnits där och varit världens viktigaste, men de där nya bitarna, det känns som att de var mina sista pusselbitar. Pusselbitarna som behövde falla på plats. I alla fall just nu. Vad vet jag om hur mitt liv ser ut om tio år. Men det spelar ingen roll, för det är idag som är viktig. Det handlar om att leva här och nu helt enkelt, det är onödigt att oroa sig för vad som händer sen, du kan ändå inte göra något åt det just nu ändå, eller hur?  

 

 

over and out

f.