efeia

Nu kommer den sakta krypandes. Den där känslan som man hela tiden trott skulle hålla sig borta. Rädslan över att inte kunna tillräckligt kommer nog aldrig helt försvinna ur min skalle. Dock har jag blivit så mycket bättre på att acceptera att det inte är möjligt att kunna allt. Jag vet vart jag var förut och jag tänker inte hamna där igen. För det är ett mörkt hål av stress och press, alltså något som inte ens är värt att lägga energi på. Jag är inte rädd för att misslyckas jag är bara lite rädd för att sitta i tentasalen och inte veta vad jag ska skriva...

Men vet ni vad? Det är då man blir så otroligt lycklig för de underbara människor man har runt om sig. De som ringer och gör så att dagen känns sådär mycket lättare. De som sitter i samma båt och vet precis hur man känner. För vi klarar det ihop. Imorgon ska vi sitta och beta av tentafrågorna och det känns så otroligt bra och ger en lättnadskänsla utan dess like. Lite bästigt sällskap, god mat och prat så kommer denna tentan gå som en dans. Skulle det bli så att det står still i hjärnan på tisdag, ja då får man helt enkelt göra om den och kicka ass nästa gång istället. Svårare än så är det inte. Det gäller att ta tag i demonerna som kommer farandes ibland och strypa dem innan de når ända in. Jag har inte tid för ångest och oro, för allt är så himla bra just nu. Man kan inte göra mer än sitt bästa!!!!!

Heja oss L32!!
over and out
f