efeia

Ibland kommer den där ovälkomna känslan krypande. Den sköljer över en utan att man kan göra något. Man får bara blunda och andas. För det försvinner, det gör det alltid. Man vet bara inte riktigt när eller hur. Magen blir orolig och man känner på sig att något är lurigt. Sen det att man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som drar fram den där ovälkomna, oroliga känslan är också dumt. Vissa dagar är sådana, de måste få vara sådana. Dagar då man bara vill vara och måste få vara. Helst av allt hade man kaske velat ligga nära någon och känna lugna, varma andetag i nacken. De där andetagen som gör att man blir helt lugn och nollställd. Men man kan inte alltid få som man vill, sånt är livet. 

 

Sömn botar allt.. 

godnatt. 

over and out

f.