efeia

Att ett provresultat som är superbra kan få så många negativa följder. En nedåtgående viktkurva och en personlighet som har fått sig en rejäl törn. Jag känner inte igen mig själv längre och även andra har börjat märka av det. Det har tagit stopp och jag orkar inte mer. Jag är så jäkla trött på denna skit nu så att jag skulle kunna lägga mig ner och skrika, fast det gör jag ju inte såklart. 

 

Fasaden har börjat spricka och jag orkar inte längre ljuga om att allt är bra. För det är långt ifrån bra just nu om jag ska vara ärlig. Jag hatar att inte känna mig glad, ledsen eller ja vad som helst. Det är så långt ifrån den personen jag är som man kan komma. Jag ska vara glad, jag är den där sprudlande lyckliga tjejen, det har jag alltid varit. Nu är jag ingeting, jag är som ett tomt skal och drar på det där leendet på rätt ställen även om det inte känns på insidan. Det är läskigt. Jag hatar att min mage gör som den gör och är i vägen mest hela tiden. Jag hatar att det är obalans i hela kroppen och att min knopp blir lidande av det. 

 

Det hade varit så himla skönt att bara få höra "Såhär är det och det är därför du mår som du gör!". Tack och bock hade jag sagt då och faktiskt kunnat tänka mig vara en glad glutenintolerant person. För det hade betytt att jag skulle kunna göra något åt skiten. Men icke, allt ser än så länge bra ut. Det är ju bra såklart. Nu återstår nästa undersökning och så får vi se. Time will tell helt enkelt.

 

Nu ska jag äta potatismos och kokt korv, MUMS! 

over and out

f.