efeia

Vill först börja med att säga att jag har världens finaste och bästa vänner. Bästigastebästigast Mimmi och extrasängen i Ramlösa. Efter en liten kräkincident på jobbet och en sjukig Frida (jag) så bara är hon så fantastiskt bra på alla sätt och vis. Det var hon visserligen redan innan med men iaf, bara så ni vet igen så att säga.

Nu ligger jag då som sagt i extrasängen och ska snart däcka. Känner mig helt lugn för jag vet att jag är i ett hus fullt av/med fina människor. Lite jättemycket bättre än att ligga ensam i mitt rum in ÖT.

En sak innan däckning. Jag har insett en sak. Att för första gången i mitt liv, typ, så vill jag vara med någon sådär hela tiden. Känslan när man vet att det kommer dröja flera (ehm 2-3) dagar innan man får se det där fina facet igen gör att det liksom grävs en liten grop i magen. Jag har aldrig tidigare velat vara nära någon så mycket som jag vill vara nära honom. Då menar jag nära som att ha honom i närheten alltså. För det är så bra och kul när han är där. Knasigt och tossigt men så himla fint. Man behöver inte låtsas eller hålla tillbaka utan man är sig själv fullt ut. Jag mår så himla bra i det.

Nu går ögonen i kors.
Over and out
F