efeia

Regnet öser bokstavligen ner. Mamma och jag skulle ha varit ute och gått men icke..Matchar dock sinnesstämningen at the moment. Verkligheten greppade tag om mig precis. Telefonen ringde och på andra sidan luren var en röst jag bävat lite för att höra. Jag blev ställd och visste inte riktigt hur man ska agera. Sorg. Tårar och gråt. Ursäktande försöker jag komma på något bra och fint att säga men orden räcker inte riktigt fram. Som tur är så har jag en så finfin kusin som kan vända allt och huxflux pratar vi om matallergier och barnpassning istället för död och begravning. Om en vecka ska vi säga hejdå till Gerd och det känns i magen. Igår kom första annonserna i tidningen. Overklighetskänslan av att se hennes namn tillsammans med våra fast på helt fel sätt, i tidningen. Det ska inte vara så... Märkligt egentligen hur snabbt allt kan förändras. För två veckor sen satt du ute på vår altan och skrattade som alltid. Aldrig någonsin hade man kunnat förstå vad som höll på att hända. Fem dagar efter det så fanns du inte mer.