efeia

Overklighetskänsla. Den där känslan som inte riktigt går att greppa eller ta i men som finns där. Den ligger som ett tjockt täcke, inget vidare skönt täcke utan mer hård och jobbigt. Det känns som att gårdagen aldrig hände. Rättare sagt, det känns som att de där två samtalen aldrig ägde rum. Önsketänkande. Tänk om. Man känner sig plötsligt fånig och dum som oroar sig för småsaker. Visserligen hör väl oroandet till själva livet. Däremot borde man inte slösa energi på onödiga saker utan verkligen försöka njuta av varje dag. Jag saknar den där fina killen som stod stilla medan jag snurrade igår. Så otroligt bra och fin på alla sätt och vis. Efter andra samtalet hände något. Allt blev lite mer grått och det snurrade som aldrig förr. Då stod han där. Han den där trygga och braiga personen. Jag ville inte släppa taget och gå på tåget. Det var så tryggt och fint att få stå med honom, långt bort ifrån allt annat.  Men jag gick på tåget. Minns inte riktigt resan. Lustigt egentligen men något brast. Det är så orättvist att vissa människor inte kan få leva. De där som borde få bli gamla och grå. De borde inte få lämna familj och vänner/kärlekar bakom sig. De borde få vara där hela tiden och må bra. Igår var på något sätt droppen. Det rann över. För många fina människor har försvunnit bort de senaste två åren. Så fruktansvärt tråkigt och overkligt. Jag tänker på de som var med och de som såg saker som inga människor ska få behöva se någonsin.

Johan satte ord på stämningen idag vid frukosten här på OKG, det är så mycket tankar. det är fullt uppe i huvudet och det bara snurrar. man vet varken ut eller in. hjärnan går på högvarv hela tiden och man kan inte riktigt bestämma sig för hur det känns. Det är så sant. Det är som att alla går i ett töcken. Det där tjocka täcket har bäddat in oss allihopa. Det ligger där som en tyngd. En tyngd som aldrig riktigt kommer gå bort. För det som har hänt har tyvärr hänt. Det finns inget vi kan göra mer än att tänka på de som finns kvar.

Så jag tänker på alla de otroligt fina människor som finns kvar i mitt liv. Vet inte hur många gånger jag sagt det men jag är så gladgladglad för alla jag har. De där bästa och oslagbara personerna. Man vet aldrig vad som händer, och det är sant. Därför tror inte jag att man kan säga sådant här för många gånger. Det finns ingen maxgräns på att säga till folk hur mycket de betyder. För ni betyder så otroligt mycket. Sådär mycket så det känns enda in i benmärgen. Kärlek.