brain.
0kommentarer
Fem minuter är hiskeligt lång tid för vissa människor. Det tråkiga är att de inte verkar förstå sig på det där med sekunder, minuter, timmar och dagar. För de där fem minuterna blev rätt snabbt till ja snart två månader. För en vecka sen ringde jag. För jag saknar dig. Jag ville höra att du mår bra. Jag vill kunna säga att jag vet vad du gör eller vad du ska göra, men det kan jag inte. Du ringde aldrig upp. Inte efter de där fem minutrarna och inte heller efter det samtal jag ringde som du inte svarade på. Jag förstår att man glider ifrån vissa människor. Det jag inte hade kunnat förutspå var att du skulle vara en av dem. Du är en av de personer som jag har ansett stått mig närmst. För du vet så mycket om mig eller rättare sagt den jag var då. Jag trodde att jag visste mycket om dig. Nu vet vi ingenting. Jag trodde att du var en av de människor jag skulle känna för alltid. Jag hoppas fortfarande.
Man har inte råd att släppa vänner. Vänner är det bästa man har. I alla fall vänner som du och jag var.
Jag saknar dig. Det är inte första gången jag skriver om detta men jag har en klump i magen som behöver redas ut. Det lustiga är att jag tittar efter dig överallt men jag har ingen aning om vad jag ska säga om jag springer in i dig. Jag hoppas att man inte ska behöva tänka. Jag hoppas att allt kommer vara som förut. För jag saknar oss och jag saknar den där bästa vännen.
Kommentera