efeia

Det är lustigt egentligen vad en liten sak kan ställa om hela kroppen. Det var nog mest chocken över att det jag hörde var mina egna ord som kom ifrån någon annans mun. Allt jag någonsin tänkt och känt, sa du. Du talade så försiktigt och var så noga med att visa. Min kropp gick in i försvar. För det rörde om, på ett bra sätt så klart. Men det rörde upp gamla tankar och jag visste inte hur jag skulle reagera. För allt det du sa är samma saker som jag alltid sagt. Vilket slutade med att jag inte kunde säga någonting. Jag ville berätta allt. Berätta om allt. Hur det har varit och varför jag reagerar som jag gör på en så enkel sak som det du sa. Jag har alltid hatat när man springer iväg utan att tänka. Jag har alltid tyckt att det inte spelar någon roll bara man har varandra och vill ha varandra. Det är det enda som är viktigt. Jag vill ha dig och och du vill ha mig, vad mer kan man begära? Men det blir svårt när folk börjar kalla det saker man själv inte börjat göra. När folk sätter ord på saker. Det blir lite komplicerat. Men jag vet att du är där och jag är här. Det kommer bli så himla bra. Med små steg i rätt riktning. För allt har gått så himla fort. På ett bra sätt även det så klart. Men man måste få landa lite och känna. Helt plötsligt är man inte själv längre utan ska börja räkna in någon annan i ens liv. Det är alltid det jag har sprungit ifrån innan. Rädslan för att någon ska komma sådär riktigt för nära. Men jag vill inte springa när jag är med dig. Jag vill gå hand i hand och bara vara. För det känns så otroligt bra. Jag ville säga allt detta och jag ville förklara hur det har varit. Men orden kom inte som jag ville. Rättare sagt orden kom inte alls. Men det är bra. Det är fantastiskt bra. Jag och du, du och jag. Det blir fint.

Innerst inne vill jag bara få berätta. Få ut allt det där som ligger i bakhuvudet. Ingenting som har med dig att göra, utan det är jag. Men det kommer.