efeia

Overklighetskänsla. Kapellet. Kistan. Blommorna. Folk. Hälsa. Krama. Hejhej.

Jag trodde det skulle gå att hålla men det brast. Redan på första låten "öppna landskap". Inte ett öga torrt. Blev arg på prästen. Virrig och bara en massa Jesus hit och dit. Men det var fint ändå.

Det brast på riktigt när låten changes spelades. Kenth och mina fina kusiner vid kistan. Ensamma utan dig. Du som var klippan, värmen och skrattet. Borta. Finns inte mer. Det fanns inget slut på gråten. Krama. Klappa. Prata. Skratta.

I församlingshemmet kom tårarna igen. Så många fina tal och sång av bästa Mats. Men mitt i all gråt så fanns det värme och kärlek. Alla tillsammans. Du var där.

 

Huvudvärk och grått väder. Ihålig på något vis. Saknar den där trygga och braiga J. Han som på något vänster lyckats omfamna allt och får det att kännas så otroligt bra. Tittar på de finafina blommorna och kan inte låta bli att känna lyckan bubbla, lite sådär smått i hela kroppen. Två veckor kvar, det går på ett kick.

 

Nu spelas "Heaven" på radion.

Jisses.

over and out

f.