efeia

När jag pratade med Sara här-om-dagen fick jag mig en liten tankeställare. Det är snart tre år sedan vi tog studenten. Det är tre år sedan man lämnade den trygga grunden för att kasta sig ut i en värld av ovisshet. Jag hade min första kris den hösten. Jag visste att jag ville göra något men jag hade ingen aning om vad, mer än att jag var tvungen att åka iväg. Jag ville inte vara kvar i Mönsterås. Jag åkte till andra sidan jorden och mötte upp min fina vän, reste runt i tre månader och levde livet. Där släppte alla spärrar och jag kunde för första gången på riktigt göra något utan att tänka. Det var som att man hoppade på en trampolin, vid varje uppstudsning så svävade man fritt och var inte rädd för att slå i marken. Den känslan och de upplevelsen gjorde mig till den jag är nu. Jag skulle inte säga att jag är samma tjej som tog studenten ifrån Mönsteråsgymnasiet den tionde juni tvåtusennio som jag är idag. Australien var min räddning. Den resan gjorde så att jag idag förstår att jag måste våga tappa fotfästet ibland och även om jag faller i backen så klarar jag av det. Rädslor testades och övervanns, hela tiden fanns tryggheten av familjen och vännerna. Trygghet. Min älskade fina familj och mina fina vänner, det har alltid varit min trygghet. Utan dem hade jag inte varit där jag är nu, och utan dem är jag ingenting. Jag flyttade till London, jobbade arslet av mig i Westminster Abbeys gift-shop och älskade livet. Vi bodde trångt men hade så himla roligt. Det var glädje och frihet. Sen kom kanske det bästa utav allt, jag blev antagen till logopedprogrammet vid Lunds Universitet. Det kan ha varit det bästa som hänt mig, någonsin. Jag älskar att jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Jag älskar att jag inte behöver oroa mig över annat än att klara tentorna. Jag vet vart jag ska ta vägen, jag har fått en plats. Jag älskar Lund och livet här. Alla underbara och fantastiska människor som jag har lärt känna under hösten. Det är märkligt, som jag skrev igår, hur man kan känna sig så himla säker med människor som man inte känt mer än några månader. Men på något vis känns det som att det är meningen att det ska vara såhär. Det är "ödet" på något vis. Att vi alla skulle hamna där vi är idag och träffa de vi har träffat, flytta dit vi har flyttat.

Nätet av vänner hemifrån är fortfarande starkt och jag är så otroligt glad för det. Familjen är alltid där när man behöver dem och det är en trygghet utan dess like. Men jag har mitt liv, det är min bubbla och jag gör det jag vill för endast min egen skulle och ingen annans. Jag har tagit bollen och jag tänker inte dribbla bort den. Visst har man gråa dagar och jobbiga moments, men det tillhör allt. Utan de dagarna kan man inte uppskatta allt det andra. Det där bubblande, roliga och härliga tillfällerna som man älskar. De där kvällarna som man aldrig vill ska ta slut. Trots att man dansat så att fötterna värker så fortsätter man, bara för att det är så otroligt roligt. De där dagarna då man inte kan annat än le och skratta, skratta med de man har allra roligast med. Eller dagar som idag, då man bara är, då man förstår varandra utan att man behöver säga något. Det är de dagarna som betyder mest. Det är de dagarna som räknas.

over and out

f.