efeia

En tankeställare.

Är jag skadad på riktigt? Varför tar man inte åt sig när någon ger en komplimanger? Varför vågar man inte riktigt tro på det någon säger? Varför vågar man inte säga ifrån till hundra procent?!

Jag tror att allt det har med hösten att göra. Du skadade mig. Jag vågar inte riktigt lita på att det något någon säger är sant. Även om det kommer fram världens modigaste kille på krogen och säger "du är det vackraste jag sett, du, tjejen i vinrött linne fångade mig direkt". Det viftas bort direkt och jag skakar på axlarna, för jag tar inte åt mig. Det är lättare att inte känna. Jag pallar inte ont i magen och drama. Varför ska det behöva vara drama...? Varför kan inte aldrig bara få vara lätt.....?

Jag trodde det var rätt. Jag fick en smäll på käften, ett drag tillbaka till verkligheten. Efter det har jag inte vågat känna. Jag vågar inte lita på att det någon faktiskt säger är sant. Även om jag kommit över dig tusen gånger om, så ligger det kvar och känns. Känslan av att misslyckas, att inte räcka till.

Jag är trött på att irra runt och inte fatta någonting. Jag är trött på att inte känna.

Tacka vet jag vänner. LOVELOVELOVELOVE

over and out

f.