efeia

Nu blir det privat just so you know. Ni vet den där känslan, känslan som bara kommer och inte riktigt går att göra något åt. Det var länge sen den kom men min brist på sömn gör det lättare för kroppen att tillåta sånt som är jobbigt. Jag vet att det är helt ofarligt, även om det känns som att hjärtat ska rusa iväg och att luften ska ta slut. Huvudet snurrar och man försöker fästa blicken och andas sådär djupt ner i magen som mamma sagt. Det går att göra något åt det, andas andas. Slappna av så inte kroppen spänner sig och stretar emot. Märkligt egentligen hur hjärna och nerver kan spela en sådana spratt. Mamma säger alltid något bra och en sak är att "tänk på vad man kan skapa med tanken, sånt som är jobbigt, sen tänker du också på hur man även kan vända allt jobbigt till något bra!". Hjärnan är svårstyrd ibland men oftast kan man påverka tanken och vända det negativa till positivt. Det låter kanske lustigt men jag tror det är mängder med folk som känner igen sig. Det kallas panikångest och är så otroligt vanligt och egentligen helt ofarligt så länge man kan hantera det. I början kunde det styra en hel dag men nu är det oftast över på någon minut. Bara för att man vet att man kan göra något åt det, vänd de jobbiga känslorna till positiva. Det är svårt när kroppen känns bortdomnad och huvudet snurrar men tro mig, det går!

Over and out
F