perfect picture.
0kommentarer
Vet ni vad? Idag hade jag en sådan där dag då allt kändes lite upp&ner och bak&fram. Jag orkade inte hålla leendet på plats eller direkt anstränga mig. Allt kändes monotomt så att säga. Men så råkar det vara så att jag har lyckats hamna i en klass (som jag så många gånger innan har sagt) där det går så otroligt braiga människor! Ett sms sen var leendet på läpparna igen och världen vände sig till rätta. Det är lustigt vad lite kan få en att må bra. Sen fortsatte dagen i samma veva, massa saker som fick mig att inse att det är inte värt att ha upp&ner och bak&fram för det finns så mycket att vara glad för. Visst måste man få ha gråa dagar, men man måste lära sig vända på det. Ett telefonsamtal från en fantastiskt fin vän som jag är så otroligt glad att jag har i mitt liv trots att vi inte längre ses varje dag blev pricken över i'et.
Sen satt jag här och tänkte igen som alltid. Kollade igenom gamla foton och fick igång skallen. Det är lustigt hur man kan vara nära någon, så nära att det känns helt naturligt att bara vara och ingenting spelar någon roll för man vet att man har varandra. Men sen kommer en dag då man inser att man inte alls har den där personen längre. Liven har gått åt två olika håll, man har splittrats vid ett vägskäl. Det är så himla tråkigt när man kommer på det och man blir så arg på sig själv för att man kanske insett det hela lite försent. Visst är man två om saken men jag vet inte. Det fattas någon helt enkelt och jag saknar de där knäppa roliga upptågen som vi kunde göra. Jag kan sakna de timlånga samtalen eller bilåkandet. Jag saknar ärligheten och de raka svar man alltid visste att du kunde ge. Jag saknar dig. Vi har kanske alltid varit varandras motsatser egentligen men på något sätt funkade det så himla bra. Jag gillar roligt och lätt, det var precis det allt var. Sen blev det svårt och drama, jag vet att det var där som vägen gick åt fel håll. Men som sagt det är inte slut än, vägarna korsas säkert snart igen och jag håller tummarna för att det blir väldigt snart för du saknas i mitt liv.
Sen satt jag här och tänkte igen som alltid. Kollade igenom gamla foton och fick igång skallen. Det är lustigt hur man kan vara nära någon, så nära att det känns helt naturligt att bara vara och ingenting spelar någon roll för man vet att man har varandra. Men sen kommer en dag då man inser att man inte alls har den där personen längre. Liven har gått åt två olika håll, man har splittrats vid ett vägskäl. Det är så himla tråkigt när man kommer på det och man blir så arg på sig själv för att man kanske insett det hela lite försent. Visst är man två om saken men jag vet inte. Det fattas någon helt enkelt och jag saknar de där knäppa roliga upptågen som vi kunde göra. Jag kan sakna de timlånga samtalen eller bilåkandet. Jag saknar ärligheten och de raka svar man alltid visste att du kunde ge. Jag saknar dig. Vi har kanske alltid varit varandras motsatser egentligen men på något sätt funkade det så himla bra. Jag gillar roligt och lätt, det var precis det allt var. Sen blev det svårt och drama, jag vet att det var där som vägen gick åt fel håll. Men som sagt det är inte slut än, vägarna korsas säkert snart igen och jag håller tummarna för att det blir väldigt snart för du saknas i mitt liv.
over and out
f.
Kommentera