efeia

Jaja sista, jag lovar. Tröttheten vände på sig och blev vakenhet istället. Sitter och lyssnar på gamla låtar och ja som innan kollar jag fortfarande på gamla foton. Sammansatta toner blir till en melodi som med text blir en sång. Det är lustigt egentligen vilken kraft detta har på ens sinne och kropp. En bra låt kan vända en hel dag till något positivt medan fel låt kan få allt att rasa. En låt kan innebära så otroligt mycket minnen och känslor, bra som dåliga. Man vill så mycket men ibland känns det som att allt bara tar stopp. Det är lätt att skaka på huvudet och försöka sudda bort känslor och tankar. Man kan låtsas som att man inte alls bryr sig medan man egentligen gör det så otroligt mycket. Vi skyddar våra hjärtan och känslor från vad vi tror är något ont när vi hittar på ursäkter som egentligen inte borde existera. Vi vill så otroligt mycket men vad gör vi egentligen? Hur mycket kan man hoppas och önska innan man börjar inbilla sig själv? Jag säger tappa fotfästet men vad gör man egentligen, jo man försöker stå med båda fötterna stadigt på jorden. Jag tror det är dags att jag gör något galet, något där jag verkligen kan få släppa alla tyglar och bara springa barfota. Något som jag alltid kommer att bära med mig. Det är dags att krypa ur den bekväma lilla bubbla som jag har satt mig i och testa något nytt, något okänt. Vad detta blir har jag inte alls bestämt mig för men något ska jag göra. Det är dags att springa lite barfota igen som sagt. Jag saknar känslan och jag saknar hela grejen med att bara göra något för sakens skull och inte för att det ska betyda något. Det kanske låter helt knäppt men min hjärna är lite uppsnurrad för tillfället. Det är mycket. Vet egentligen inte varför det är som det är för allt är egentligen otroligt bra. Man behöver inte försöka läsa mellan raderna för det finns ingenting där värt att försöka klura på, promise.