efeia

Om man hade kunnat resa i tiden så hade jag velat åka tillbaka och prata med mitt 14åriga jag och berätta att oro är onödigt och att allt annat är viktigt. Berätta vilka man ska ta vara på och vilka man kanske mår bäst av att strunta i. Jag skulle vilja säga att det kommer stunder då botten is nådd men att jag måste ta mig igenom det för att kunna inse allt det där braiga som man gör. Kunna inse för att uppskatta och våga. Säga att man ska våga tappa fotfästet även om man slår i backen för när man sen reser sig upp så känns allt hundra gånger bättre. Stå upp och stå på. Jag skulle helt ärligt inte vilja ändra på något för allt det jag har gjort innan har fått mig hit där jag är idag. Det hade bara varit skönt att få veta lite, så att det inte känts lika jobbigt vissa gånger. Men just nu, just idag då mår jag som bäst. Man kan inte oroa sig över allt eller andra för det håller inte i längden. Man ska stå för sina beslut och vara nöjd med det man gjort. Jag vill inte sitta på hemmet när jag är gammal och tänka "varför gjorde jag inte..." man ska leva nu och göra det bästa av allt. Klart man får tvivla och vara ledsen men främst av ska man vara glad och lita på magkänslan. Visst saknas det en och annan pusselbit, men det är inget som tynger mig direkt för de bitar som jag har just nu väger upp allt tusen gånger.

Vet ni vad?
Nu ska jag sova.
Over and out
f