efeia

Idag är det två år sedan en av de finaste människorna som satt sin fot på vår jord lämnade oss. Det är helt sinnes vad tiden flyger förbi. Två år. Två år har sprungit förbi. Alla tankarna går till finaste familjen G. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att bli drabbad av samma sak. Jag vill inte föreställa mig hur det skulle vara...Det handlar om att gå vidare och försöka hitta tillbaka till en ny vardag och det tror jag verkligen alla har gjort. Men det är också så otroligt viktigt att känna och få stanna upp och vara lite ledsen ibland. För det är okej att sakna, man måste också tillåta sig att vara ledsen.

Det är alldeles alldeles för många fina människor som har lämnat oss på kort tid. På bara två år är det 6 stycken. Det är 6 för många. Människor som hade så mycket kvar att ge och leva för. Men ibland säger kroppen ifrån, tyvärr. Men det är då man får minnas. Minnas alla bra dagar då de var med och allt roligt man har gjort ihop. Som när TG körde alla kvarterens barn på släpkärran innan de årliga kvartersfesterna..och jag förstörde mina nya tights på en av skruvarna i botten på kärran haha. Alla midsomrar först ute på Oknö och sen hemma hos någon av alla i gänget. Alvar spelade dragspel, och alla var med. Det var så lätt då. Idag spelas inget dragspel och inte heller bli vi körda i någon kärra. Däremot så minns vi med glädje. Det är så de som inte finns kvar ändå kan kännas. Gerda med sitt skratt och positiva inställning till allt, TG med även han ett klingande skratt och mångamånga påhitt. Alvar med dragspelet. Kvastens eviga diskussioner och knasigheter. Björn med sina lekar och roliga historier. Det är dagar som dessa då man tänker lite extra på allt.

Det är också okej att gå vidare och leva. För jag tror inte det är någon som vill att man ska stanna upp och sluta vara. Man måste hitta tillbaka till skrattet och den där vardagen. Det gör man också. Det är något man måste göra. För det är endast via det som de som är borta kan leva vidare, med oss, i oss.

over and out
f.