efeia

Jag har alltid sett mig själv som en ganska självständig människa. Jag älskar att umgås med människor som får mig att må bra, och som tur är har jag världens bästa människor i mitt liv. En sak som jag dock alltid har haft svårt med är hela den där förhållandegrejen. Hur kan man välja en hemmakväll i soffan med sin pojkvän/flickvän mot en helkväll tillsammans med bästa kompisarna? Jag har aldrig någonsin tänkt illa om någon som väljer detta men har alltid haft liksom lite svårt att förstå det hela. MEN mina damer och herrar(??) något slog mig just. Den där längtan av att vara tillsammans med en viss person typ mest hela tiden, trots att människan bara är någon kilometer bort. Jag har väl drabbats helt enkelt. Innan har jag kanske inte riktigt varit med rätt person...eller ja det vet jag ju mycket väl idag att jag inte har varit. MEN det är litelitelite läskigt. Vart går gränsen till för mycket? Vet att jag har skrivit det innan men jag är kort sagt lite rädd... Det är så att jag tror att detta är början på något riktigt bra. För det är bra så bra. Men man vet aldrig och ni som känner mig väl vet ju hur jag brukar vara i situationer som denna. Jag brukar springa. MEN som sagt nu vill jag ju inte springa, jag vill stanna kvar i denna lilla bubbla och bara må bra. För med honom så mår jag så himla bra. En hemmakväll känns precis lika bra som en utekväll med vännerna. Men det handlar om en balans och den vet jag finns där. Det är det som gör det hela ännu bättre. Två självständiga personer som får mötas halvvägs på något vis. Time will tell helt enkelt. Det som är viktigast av allt är att detta går inte att jämföra med något. Det är nytt och väldigtväldigt bra. MENMEN nog om detta.

Hoppas ni får en fin lördagskväll!
Nästa vecka kommer bli världsbäst för den kommer innebära NADA plugg och bara roligheter. Längtar.
over and out
f.