efeia

Tänk vad lätt det är att luras av sig själv ibland. Det är oftast sig själv man hackar på först, bara för att det är lättast. Man granskar och dömmer. Insida som utsida. Hjärnan går på högvarv och man blir orolig över småsaker helt i onödan. För i slutändan så är det aldrig så illa som man först trott för det löser sig alltid. Hjärnspöken kallar jag dem. Tankarna som smittar ner sinnestämningen och gör magen snurrig. Man går och tänker, vänder ut och in på saker och ting hundra gånger om och om igen. Undrar och funderar. Sen kommer något, det kan vara en litenliten sak som ett ord eller en kommentar som visar att man är helt ute och cyklar. Då skrattar man åt sig själv och skakar på huvudet över hur fånig man är. Du tänker att du måste sluta fundera så mycket. Därför har jag nu bestämt mig för att sluta tänka så mycket. Allt är lugnt, varför ska man oroa sig för något som inte har hänt och kanske aldrig kommer att hända? Så himla onödigt och dumt på samma gång. Man måste lära sig skilja på olika saker. Sortera bort sådant som förgiftar och gör ont. Man ska sikta på de där bra sakerna istället. De bitarna av livet som får en att bli sådär bubbligt glad och lycklig. Skratta och må bra är så mycket mer värt än oro och jobbigheter. För att är ju bra. Det är faktiskt väldigt bra. Hjärnspökena kan slänga sig i väggen för här kommer optimisten!