efeia

19år. I år fyller lillfisen 19år och tar studenten. Tiden går så otroligt fort och det känns som det var igår jag körde leksakstraktorn med Simon sittandes i släpet, eller när vi lekte röda vita rosen med alla andra barnen på hästskovägen. Det har varit som att växa upp i en oas. Alla lekte tillsammans, storasyskon som småsyskon. Vi cyklade runt kvarteret som tokar och det allt var så kul. Jag är så tacksam för att vi hade den uppväxten och att vi fick vara ute och leka som barn ska göra. Springa, få blåmärken och skrapsår på benen av att ha cyklat omkull eller kört inlines lite för snabbt och inte hittat bromsen. Smyga ner till bäcken där vi inte fick vara men lekte ändå. Vara på ängen som på vintern var täckt av is och sommaren bestod av dy. Men det var vår värld, vi lekte överallt, skyddade ifrån allt ont på något sätt. Vi var runt 20 barn i olika åldrar som for runt. Föräldrarna ordnade kvartersfester på sommaren innan skolan skulle börja. Det var vi på hästskovägen mot övriga Mönsterås på något sätt. Man kunde gå in till vem som helst på kvarteret och be om hjälp eller bara prata.

Idag ser det annorlunda ut. Nya hus har tillkommit. Familjen Gustafsson bor inte längre ensamma nere på sömvägen (som förr sågs vara en del av hästskovägen). Ett helt nytt kvarter har byggts upp på åkern där vi brukade hoppa på höbalarna. Folk har flyttat och vi har vuxit upp. Men det finns några kvar, och det är alltid lika kul att hälsa och prata. De har sett oss växa upp och de är en så stor del av min/vår barndom.

Hästskovägen kommer alltid att vara hemma oavsett vart jag bor eller är.
Godnatt
Over and out
f