skriva.
0kommentarer
Nu måste jag få skriva av mig bara för att skriva. Jag mår bra och är glad och allt som man kan vara. Ni behöver alltså inte försöka läsa mellan raderna utan ibland behöver man bara få ur sig snurrande tankar. Här får jag älta och jag får skriva. För ni som läser har ett val att sluta läsa om ni inte vill så att säga. Men det är min plats att få ur mig allt. (det kommer alltså vara ett otroligt förvirrande inlägg med snurrande tankar).
Egentligen vet jag inte alls vad jag skriva mer än att jag blir så otroligt arg på mig själv, att man inte bara kan släppa allt. Det har gått ett helt jäkla halvår. Jag vill inte ha dig tillbaka på något sätt och du har det jättebra där du är nu. Det är nog känslan av missförstånd och frustration som ligger kvar och gror. Det kom lite som ett slag i ansiktet och jag förstod egentligen ingenting. Det jag är mest arg på mig själv är att jag har stängt till. Jag har stängt till den del igen som jag öppnade då. Jag som aldrig vågat öppna upp innan. Det är nog där skon klämmer mest. Jag är arg för att jag bryr mig. Inte om dig för fem öre utan mer hur allt har påverkat mig. Känslor är nog det jag har mest respekt för och även en rädsla. Jag är så jäkla rädd för att känna något på riktigt. Visst det går över, I know.
Egentligen vet jag inte alls vad jag skriva mer än att jag blir så otroligt arg på mig själv, att man inte bara kan släppa allt. Det har gått ett helt jäkla halvår. Jag vill inte ha dig tillbaka på något sätt och du har det jättebra där du är nu. Det är nog känslan av missförstånd och frustration som ligger kvar och gror. Det kom lite som ett slag i ansiktet och jag förstod egentligen ingenting. Det jag är mest arg på mig själv är att jag har stängt till. Jag har stängt till den del igen som jag öppnade då. Jag som aldrig vågat öppna upp innan. Det är nog där skon klämmer mest. Jag är arg för att jag bryr mig. Inte om dig för fem öre utan mer hur allt har påverkat mig. Känslor är nog det jag har mest respekt för och även en rädsla. Jag är så jäkla rädd för att känna något på riktigt. Visst det går över, I know.
Varför är det lättare att gömma sig bakom något och inte riktigt våga visa vem man är till 100%. Det är få människor jag kan vara helt bekväm och avslappnad med. Däremot är jag otroligt duktig på att låtsas vara glad och bekväm vilket med säkerhet är en nackdel. Jag tjatar alltid på att jag är så trött på folk som inte är sig själva och så är jag likadan i vissa situationer. Men alla har vi en roll som vi spelar. Ibland orkar jag inte bry mig och jag orkar inte vara den där glada och pratiga tjejen. Man tappar sin roll. För det är ofrånkomligt, alla delar vi in människor i fack. Alla får en roll. Frågan är bara hur länge man orkar vara den som alla tror att man är?
Sen kan jag bli så förvånad åt andra hållet, alltså hur man kan träffa personer som man aldrig innan känt men ändå så känns det som att man alltid känt dem. Personer som man med en gång kan vara sådär 100%-ig tillsammans med.
Ödet?
Allt man gör leder till något. Alla val och alla beslut gör så att man hamnar på olika platser i livet och upplever olika saker. Det viktigaste av allt är nog att känna sig nöjd med sina beslut, och glad där man är. Uppskatta de man har runt om sig och försöka få allt att rulla på. Ibland möter man på motstånd och fine, vissa dagar är crap det kan ingen säga något om men sen är det otroligt viktigt att kunna vända på det. Jag ska nu verkligen vända på allt och göra det som hänt till min fördel istället för att det ska vara något som ligger där och gör ont. Det är mitt belsut och jag är nöjd. YAI good for me (typ). Får väl se hur det går men försöka ska man alltid göra!
over and out
f.
Kommentera