efeia

Jag visste att det inte var bra och jag visste att det inte kändes okej innerst inne. Men har ändå på något sätt försökt förtränga den där känslan i magen bara för att det är bäst så. Det funkade inte och jag kan inte göra mer åt det. Men hade ändå det där fåniga hoppet. Hopp är ibland det bäst som finns och livsviktigt, men just nu känns det bara piss. Jag vet inte vad jag hoppades på egentligen, att det inte stämde? Att jag skulle få höra något som skulle vända på det. Lustigt hur en sak, en liten mening kan få hela magen att vända sig ut och in och ta fram deppigheten...Hade helt enkelt varit bättre att inte veta, att få leva i den där lilla bubblan om att allt var bra. Nu mår jag bara illa. Första gången jag verkligen försökte ge allt och det sprack, men kanske sen? Vad kommer mellan nu och sen, det är tanken på det jag inte orkar med ....