efeia

Fick bara känslan av att jag måste skriva. hjärnan jobbar på högvarv igen. vet inte riktigt egentligen vilka som läser bloggen men antar att det är mina kära vänner så ni får stå ut.

Det är så lustigt. Hur man bara sådär en dag kan vakna upp och veta vad man vill göra. Vad man vill bli eller hur man vill spendera sitt liv, eller med vem. Jag har ärligt, med handen på hjärtat, aldrig varit såhär säker på vad jag vill. Nu vet jag att när det kommer till utbildning är jag helt i studera.nu's händer, det får bli som det blir jag är nöjd i alla fall. Ska bara bli kul att få börja på den delen av livet, längtar! Samtidigt är jag så otroligt lycklig över alla de människor jag har i mitt liv NI ÄR DE BÄSTA! Skulle helt ärligt, även här med handen på hjärtat, aldrig någonsin i hela mitt liv vilja byta ut dem. I LOVE YOU. Ni får mig att må så bra och skratta, aldrig något skitsnack och är det problem så kan man alltid prata.

Sen det där till kärlek. Det har alltid varit ett kapitel i mitt liv som jag varit osäker på. Aldrig riktigt vetat eller förstått hur viktigt det är. Nu menar jag inte kärlek som för familjen/vänner för den har alltid varit min starka sida. Utan kärlek till en inviduell person. Jag har alltid flytt, inte vetat hur jag ska hantera känslor. Blev det för mycket sprang jag, utan att riktigt veta varför. Nu däremot är det som att jag har sprungit klart, kan knyta av mig skorna och våga gå lite barfota. Det handlar väl som sagt om en mognad, att inse att man faktiskt vill vara med någon annan till 100%. Det tråkiga är dock om man redan missat sin chans. Det handlar om att inse och vara nöjd med sig själv, du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv. Jag vet vad jag vill, och tänker lägga mina känslor i dina händer, så får du göra det som känns bäst för dig. För jag bryr mig, det har jag alltid gjort, aldrig glömt och aldrig slutat undra. Nu vet jag vad jag vill, frågan är om det redan är för sent?

Blotta sina känslor är nog som att kasta sig handlöst ut för ett stup och sen inte kunna göra något åt vad som händer i slutet. Det går som det går, antingen flyger du eller så faller du huvudstupa mot marken. Men då har man i alla fall tagit klivet, du har vågat det som innan var omöjligt.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv"  - Kirkegaard.

Nu får det vara nog med springandet..
over and out
f